Jag vaknade kl. 10 och var utvilad. Deras städerska befann sig i huset men jag har lärt mig att ignorera det och lugnt sova vidare till dammsugarens brummande. När jag väl vaknar brukar jag alltid skrämma städerskan. Nej inte med meningen.. Men hon är alltid så djupt upptagen med all städning och dammsugaren överröstar det mesta så hon varken ser eller hör mig när jag vaknar. Mitt lilla "Bonjour" och existerande gör alltid att hon hoppar till. För att gottgöra bjuder jag alltid på kaffe, bulle och choklad.

Jag ska sluta prata i gåtor nu och bli rakt på sak. Anledningen att jag bjuder henne på kaffe, bulle och choklad är kanske inte för att gottgöra utan snarare av ren omtanke. Jag tror tyvärr många tar städerskor, trädgårds-, eller byggarbetare för givet när de jobbar i ens hus. Man tänker att: "de får ju betalt" så då har man gjort rätt för sig. Men ofta är det inte pengar människor saknar i sina liv utan omtanke och kärlek. Vi får inte glömma att våra hus är deras arbetsplats. Varje torsdag när Madame Biggant, som hon heter, kommer för att städa huset passar jag på att utbyta några ord och som sagt se till att hon får en liten kafferast vid elvatiden. Det roliga med att ge henne något är att hon är så tacksam och uttrycker det. Då får man mer energi och vill fortsätta anstränga sig. Så är det nog egentligen på de flesta arbetsplatser och i hemmet med för den delen. När man får ett "tack" orkar man kämpa vidare i sin vardag; eller jag kanske borde se det från den positiva sidan och säga NJUTA vidare av allt vad livet har att erbjuda.

 

Att jag inte uppdaterar min blogg är ett bra tecken! Jag har alldeles för roligt för att hinna uppdatera den. Eller jag prioriterar helt enkelt annat.

De senaste tre helgerna:
Helg nr. 1: Luxemburg
Helg nr. 2: Amsterdam
Helg nr. 3: Paris, Disneyland
Helg nr. 4 (den som komma skall): Paris med min franska familj!

Luxemburg var riktigt vackert. Jag åkte dit över dagen med buss och upptäckte staden. Härligt att bo i hjärtat av Europa så att man kan göra dagsturer till andra länder(!)

Amsterdam var riktigt ballt. Det går nog inte annat än att älska staden. Att ens bästa vän mötte upp en där gjorde ju inte saken sämre. Ann-Sofie tog flyget från Köpenhamn och jag tog tåget och så möttes vi i Amsterdam. En långhelg som bjöd på god mat på mysiga restauranger, goda drinkar, massor av skratt, fina miljöer, upptäckande av "Red Light District", de nio små gatorna, Jordaan-området, Europas största bibliotek, nattbowling, frukost i Vondelparken och inte minst ett besök på Anne Franks museum. Vi hade tur att vi bara behövde stå i kö i 20 minuter (i vanliga fall är kön 1-2 timmar). Tänk vad många judar som har varit utsatta av samma hemskheter som henne. Helt otroligt att en enskild individ kan bli så berömd tack vare hennes dagböcker och pappas driv. Visst har jag hört talas om "Anne Franks dagbok" tidigare men museet gav en helt annat inblick och förståelse. "ALL HER WOULD-HAVES ARE OUR OPPORTUNITIES". Jag förstod inte hur instängda judarna var och hur många friheter som de hade berövats förrän nu. Tips om ni ska dit: förboka era biljetter på internet så slipper ni kön. Jag är riktigt imponerad av Amsterdam! Jag älskar att det är vattenkanaler runt hela staden och massor av grönområden och träd. Jag var helt lyrisk under de lite drygt tre dagarna (fre-mån) som vi spenderade där. Alla människor vi mötte var verkligen genuint trevliga och kanalturen som vi åkte på visade upp staden på bästa vis. Nästa gång jag åker dit är det nattklubbarna och komedishower som står på schemat! Servitörerna på en asiatisk restaurang som vi åt på sista kvällen har redan lovat oss att bli uppskrivna på VIP-listor för att upptäcka Amsterdams riktiga nattliv nästa gång vi kommer dit haha (de jobbade tydligen även på nattklubbar efter att restaurangen stängde). Men alla riktiga typiska turistattraktioner är nu avprickade!

Disneyland! Efter fem timmars sömn (var tvungen att vakna kl. 5) bar det av till Disneyland. Åh vad mysigt det var att de hade julpyntat hela parken. På kvällen blev det ännu mysigare med all julbelysning. Det roliga med Disneyland är att det är så mycket mer än bara åkattraktioner. Helt ärligt är åkattraktionerna inte mycket bättre än någon annanstans men tack vare att de har byggt upp området som ett sagoland blir det speciellt. Jag måste ju tyvärr erkänna att min upplevelse av Disney World i USA var bättre. Men tack vare att det var en resa tillsammans med mina närmsta au pair-vänner, två tjejer från Spanien och en tjej från Finland blev det en riktigt lyckad dag. Det blev inte mycket åkandes då köerna var enorma och vi hade oturen att de hade tekniska problem med fyra av åtta attraktioner som vi ville åka... Två gånger hände det att vi hade stått i kö en timme och sedan fick lämna. Men som sagt, tack vare att disneyland är så fint och roligt i sig själv hängde ingen av oss läpp.

Under hela dagen hade jag huvudvärk (antagligen för att jag inte sovit ordentligt) och det blev ju knappast bättre av massor av berg och dalbanor... Men väl tillbaka i Lille, vid 22-tiden, kunde jag inte bara åka hem. Nej det var ju lördagskväll så istället mötte jag upp med min franska vän, Coralie. Kvällen bjöd på både prat i barer och dans. Med tanke på att jag var ganska trött var tanken att gå hem relativt tidigt. Istället slutade det med en sen kväll till kl. 5. – då hade jag med andra ord varit uppe i 24 h i sträck. Precis när vi hade somnat får jag ett samtal att en kompis är utelåst och vet inte var han ska ta vägen... Tack vare att både jag och Coralie inte har hjärta att låta någon sova på gatan (fast vem har det egentligen!?) så fick han sova hemma hos Coralie. Så lyxigt att bo där hon bor. Hon bor mitt i centrum så man slipper ta sig med metro och tram. Strategiskt bra val av kompis så att man slipper ta de första tram som går kl. 6 eller 7 på morgonen (annars går sista alternativet 00.30). Det är inte alltid man orkar vända på dygnet helt, även om det så är helg…

P.s: Det är helt galet vad glad man blir när man får traditionell snigelpost - tack kära farmor och farfar för era jättefina brev som jag får i de söta små rosa kuverten.

 

Måltiderna fortsätter att vara ett litet helvete (ja i det här sammanhanget vill jag faktiskt använda mig av det ordet). Jag förstod inte hur de andra au pairerna hanterade det tills igårkväll. Jag pratade med en tjej som var en näravän till hon som tog hand om barnen innan mig. Hon hade tydligen lagat exakt sådan mat som barnen gillade, bara pasta och ibland lite skinka... Själv hade hon nästan alltid ätit ute för att få god mat. Men nej det vägrar jag. Långsiktigt hoppas jag att barnen kommer vara tacksamma då de som vuxna inser att de vant sig vid en varierad kost tack vare mig ;)

Det roligaste var igår när äldsta tjejen som vanligt klagade på att jag alltid inkluderade någon slags grönsak. För att citera henne: "Asså du är ju helt knäpp som alltid måste ha med någon grönsak. Snart kommer du väl baka en kaka med... morötter(!)" Haha svaret fick tyvärr bli att det finns något som heter just morotskaka, att det är väldigt gott. Faktiskt en av mina absoluta favoriter!! Då brast hon ut: "Men neeeeeeej, kaka ska bakas med choklad och ingenting annat!"

Onsdagar är nog de tuffaste dagarna.. Barnen är hemma hela dagen och oftast inte på överdrivet bra humör. Jag älskar verkligen mat och de kan vattnas i munnen när jag tänker på vad jag ska laga till lunch och middag. Tyvärr är barnen otroligt kräsna. "HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT FÖRSTÅ ATT VI BARA VILL HA PASTA!?!? INGA GRÖNSAKER, INGEN SÅS INGET ANNAT ÄN PASTA MED KETCHUP. ÄR DET SÅ SVÅRT ATT LAGA? KAN NI INTE SÅDANT I SVERIGE!?" Nej vårt är det inte men varken bra eller gott. Sedan dag 1 har jag förstått att de helst bara vill ha deras favoritmakaroner, möjligtvis panerad kyckling fylld med smält ost som man bara värmer upp. Synd för dem att de fick mig som au pair då som tänker passa på att ta tillfället i akt och förbättra mina matglagnings-skills. Jag upptäcker nya recept och lagar lax, krabba, köttfärs, köttstek, räkor, kyckling, kalkon, torsk och vegetariska alternativ. Jag inkluderar alltid några grönsaker och tillagar ofta någon gräddsås, häller ner en skvätt vin för smakens skull och kryddar när det behövs. Jag är helnöjd i allla fall - god mat som jag gillar varje dag. Jag får ju alltid bestämma själv. Sedan att du alltid säger att det är äckligt innan de tar den första tuggan är en annan historia. Härligt att se hur kreativa de blir när de "surnar till". De lyckas till och med hitta på sånger för att förmedla hur äckligt det är. Men jag börjar bli van vid deras ohyfs och testar vidare med nya maträtter. Jag införskaffade precis en ny receptbok på franska. Jag tänkte att om jag ändå lägger flera timmar i veckan på matlagning kan jag passa på att lära mig franska samtidigt.

Det är med att människan är ett vanedjur är så sant. Inte bara att jag vänjer mig vid deras dåliga bordsskick även andra småsaker. Favoritskorna som jag använder mest är mina Nike Free runners - alltså typiska jobbiga knytskor. Tack vare skohorn har jag alltid kommit lätt undan. Men här, inte har de skohorn inte. Jag måste alltså knyta/knyta upp skorna varje gång de ska av och på(!) Efter två månader är det inget jag stör mig på längre utan det har som så mycket annat blivit en ny vana. Nej nu ska jag sluta prata mat och skor. Förhoppningsvis blir nästa inlägg lite positivare! :)

P.s: Efter en lite jobbig onsdag (som ni kanske anar av mitt inlägg) ville jag ändå avsluta på topp så att jag kan sova gott. Ett inspirerande avsnitt av "Ted Talks" gjorde susen. Älskar att lyssna på drivna människor som vill göra/har gjort skillnad.

Två veckors lov för barnen har nu passerat och idag var det barnens första skoldag. Skönt! Passade på att skämma bort mig själv. Efter att jag gett barnen frukost och sett till att de tog bussen till skolan sov jag vidare.Var hemma hela dagen. Tråkigt? Nej, tid att bara vara. Tog ett långt och härligt bad. Ute pissregnade det och ångan från mitt varma bad immade igen fönsterrutorna. Helt själv i det stora huset och inga barn som störde. Jag hade helt och hållet ensamtid.

Efter helgen hade tvätthögen hunnit bli stor, disken var redo att tas om hand och krossat glas behövde dammsugas upp efter gårdagskvällens kalabalik. Strömmen gick och ljus skulle tändas men i mörkrets kaos vältes värmeljus ut. Så jag gick inte rastlös. Ärligt talat så njöt jag av att bara gå rundor som en riktig liten hemmafru och göra vardagssysslor.

Men man kan inte bara spendera tid i huset såklart. Men oroa er inte, jag har inte totalförändrats. Jag tycker fortfarande om att vara social, aktiv och nyfiken. Häromdagen var jag ute och gick tillsammans med en annan svensk au pair, första svensken jag "hittat" här. Det kan låta patriotiskt men jag uppskattade verkligen att umgås med en svensk igen. Samma grundvärderingar och tankesätt. Även väldigt kul att diskutera olikheter som vi lagt märke till, Frankrike versus Sverige. En heldag spenderades med att vandra rundor på de franska gatorna. Vi gjorde ett stopp där vi åt lunch i en park och ett annat där vi tog en kaffe mitt i stan. På kvällen avnjöts middagen hemma hos hennes familj. En typisk kärnfamilj med två barn (en pojke och en flicka), mamma och pappa. Vi satt alla sex vid deras rektangulära matbord som var perfekt storlek för att intressant middagsprat och diskussioner skulle kunna hållas. Familjen samlad kring matbordet med småprat om hur dagen har varit, delar med sig av upplevelser, erfarenheter och framtidsdrömmar är verkligen inget man ska underskatta. Jag insåg verkligen hur mycket jag uppskattar att min familj hemma i Sverige alltid sett till att äta kvällsmat tillsammans. Tips! Om du är en person som underskattar tiden att sitta vid ett matbord tillsammans med familj och/eller vänner och hellre sitter framför TVn. "Give it a try and change your habbit!"

På något sätt måste jag ju hålla igång här i Lille och första tanken var att börja gymma och gå på pass. Men sen tänkte jag att varför gymma när man kan testa en ny lagsport? Jag fick för mig att börja med volleyboll för på somrarna ser det så himla härligt ut med alla som spelar på stranden. Hade jag någon erfarenhet sedan tidigare?? Nej, nej men det ska väl inte hindra en? Jag mailade olika klubbar i närheten och berättade precis som det var "en sportig au pair som inte talar franska och inte har någon tidigare erfarenhet av volleyboll". Det här med att sälja in sig själv lyckades jag kanske inte riktigt med i mailet men, men ärlig var jag i alla fall.

Hursomhelst fick jag ett par svar och bestämde mig för att prova den här sporten. Idag var nog fjärde gången jag var på träningen och det är riktigt kul. Jag är helt klart den sämsta spelaren men det betyder ju att jag bara kan bli bättre(!)

Dagens mål med att få barnen utanför husets dörrar misslyckades dessvärre... Jag föreslog att gå till simhallen eller att gå på bio men inget passade de små damernas starka viljor. Att försöka tvinga dem hade bara blivit pannkaka. Istället fick vi göra det bästa av situationen. Jag bjöd hem två kompisar som också är au pairer och då var barnen som två små änglar. Vi gjorde figurer i lera och målade en tavla tillsammans.

Jag och måla har ju aldrig riktigt gått hand i hand. Inte ens som liten ville jag sitta och måla.. Nej då hade jag hellre loppis på gatan. Så jag får väl passa på att ta igen all min kreativa förlust nu när jag spenderar mestadels av min tid tillsammans med barnen.

Mitt misslyckande idag med att inte få ut barnen betyder inte att jag har misslyckats för evigt. Det kommer en morgondag och då har jag tänkt ut en ny strategi. Måste erkänna att jag är ganska nöjd med dagen trots allt. Jag har fått yra rundor på volleybollplanen, umgåtts med vänner, lekt med barnen och mår bra både psykiskt och fysiskt.

Första dagen som jag ansvarar för barnen under deras lov. I Frankrike har alla barn som går i skolan fyra veckors skolgång och därefter två veckors lov och så fortskrider det. Bordskämda? Kanske, men som au pair blir det tvärtom. Så fort de har lov blir det dubbelt arbete för mig. 

 

Dagen spenderades med att spela badminton ute i det fina vädret i deras trädgård, fixa fina håruppsättningar på både dem och dockorna, spela spel och dansa med Wii. Inte att de ville följa med på Zoo i Lille som jag föreslog inte. De skulle bestämt stanna hemma... Målet för morgondagen är att få med dem ut på något slags äventyr utanför husets väggar. 

2 månader i Frankrike och nu ska jag få tummen ur röven! Det här med att blogga har jag tänkt på ända sedan jag kom hit men inte att jag tog tag i saken inte. Men jag ska inte ödsla tid på att bittert ångra det utan istället får jag glädjas över att jag hade mer tid att upptäcka omgivningen och etablera mig här med nya vänner och familjen som jag jobbar som au pair hos.

Lille är Frankrikes fjärde största stad sett till folkmängden, efter Paris, Marseille och Lyon. "Märkligt, jag som inte hade hört talas om Lille..." kanske du tänker. Ja tyvärr får städerna i norr inte lika mycket uppmärksamhet som de i söder och huvudstaden förstås. Men Lille är en väldigt fin stad. Lite tröttsamt att det tar 45 minuter med lokaltrafik att ta sig in till centrum och drygt en timme till universitetet där jag läser franska från huset där jag bor dock. Jag är så bortskämd i Helsingborg där vi har nära till allt(!)

Ofta känner jag mig som en liten utomjording som har hamnat på fel planet när jag sitter ner på tram (spårvagn/tunnelbana) och det bara är fransmän och fransyskor som omger mig. De pratar snabbt och jag förstår inte ett dugg. Jag har "lyckats" betala femdubbelt tack vare att jag inte förstod hur biljettmaskinerna fungerar så jag tryckte kortet mot maskinen flera gånger tills jag insåg att jag betalt för fem resor...

På tågstationen har jag yrat rundor och letat efter en papperskorg för att slippa skräpa ner tills jag insåg att de använde gula lådor på marken för att människor inte ska kunna gömma bomber i papperskorgar. Snacka om att lita på sin egen befolkning...

Nu ska jag förhoppningsvis kunna uppdatera min blogg lite mer regelbundet. Alltid att sätta igång som är det svåra. Hur svårt det nu var att publicera detta första inlägg när jag redan hade skapat en blogg sedan tidigare!?

P.S: Jag behåller bloggen som jag använde i Kanada så ni får acceptera att layouten och omslagsbilden är en smula missledande...

Jag ångrar inte en minut av mitt äventyr som utbytesstudent och är överlycklig över allt som hänt. Om tre timmar beger jag mig till flygplatsen. Mina tre bästa kompisar sover bredvid mig i detta ögonblick medan jag stigit upp för att ta vara på mina sista timmar här på andra sidan Atlanten. Får klara mig på 1,5 timmes sömn! Två stora resväskor är packade som förhoppningsvis klarar maxvikten plus handbagage som är maxat. En carry-on, en laptop väska, kameraväska, kudde och filt.

Pratade med mina kompisar igår kväll som jag tvingades säga hejdå till; jag har verkligen kommit hit och förändrat saker och ting. Jag har haft ett inflytande på andra människors liv. Hatar "Good byes"!! Nu är det inte länge kvar... Inom några timmars tid kommer jag att storgråta som aldrig förr men på samma gång kommer jag innerst att veta att vad jag varit med om är ofattbart och att jag har fått nära vänner som jag kommer att ha för resten av mitt liv. <3

Helnöjd med mitt år!

Under en månads tid har jag rest från Kanadas östkust till västkust och upplevt allt ifrån att ha sett tre vilda björnar, testa white water rafting, köra go-cart, umgås med 43 andra utbytesstudenter från hela världen, vara uppe på en glaciär, bestiga berg, njuta av den vackra naturen, paddla kanot, se det mesta världens näst största land har att bjuda på till att nu vara tillbaka igen med alla mina underbara vänner i Prince Edward County. De här sista dagarna har varit galna!! Jag vill hinna med allt under 10 dagars tid vilket inkluderar packning. Det är inte det lättaste att packa ner allt man har samlat på sig under ett års tid i resväskor man ska försöka ta hem till Sverige... Jag jobbar fortfarande på det! Jag trodde aldrig att jag skulle komma så nära kompisarna här. Det är inte längre, "This is the exchange student from Sweden... and maybe we should invite her to be nice?" Nu är det: "Sofia, what are we doing today? Have you talked to the others yet?" Jag har blivit en del av allt som försigår och fått riktigt nära vänner.

Jag ville bara uppdatera er om att jag njuter av varenda liten stund jag har kvar här och det kommer bli riktigt svårt att behöva säga hejdå till alla här. Vill inte ens tänka på det... Får trösta mig med att jag kommer att få se er igen. Den 1 augusti lämnar jag landet och jag landar på svensk mark den 2:a. Puss & Kram