Det här med att gå på träningspass och ta sig till gymmet har väl inte blivit så regelbundet som jag hade hoppats på. Jag har insett att det här med tillgänglighet är viktigare än vad man kan tro. Att sätta sig på cykeln för att cykla 6,5 km för att sedan kunna gå på ett pass i 50 minuter är inte alltid det som lockar mest. Med tanke på att du dessutom måste ta dig hem igen... Alltså cykla på morgonkvisten när det är mörkt ute, på en killcykel, utan bakåtbroms  och en total sträcka på 1,3 mil för att få gymma eller träna lite har alltså inte alltid lockat.

 

Igår satt jag på Google maps (som för övrigt är ens bästa vän när man bor på ett nytt ställe där man utan sin bästa vän för det mesta hade varit lost) och sökte på alternativa vägar för att ta sig till gymmet. Jag hittade en väg som verkade mysig där man gick på små landsvägar och omgavs av träd och åkrar. Den vägen kunde vara värd att testa och gå på ett pass under morgondagen tänkte jag. Frågan var ju bara hur jag skulle komma ihåg den exakta vägen utan att gå vilse... På min franska mobil, en hederlig Sony Ericsson W800i, var jag knappast tillgång till kartor. Istället drog jag den gula lilla gubben på Google maps medan jag satt med wifi i huset och satte honom på gatan där jag bor. Jag följde med "honom" på den tänkta vägen till gymmet genom att se stillbilder på vägarna jag skulle gå. Om jag hade gått hela vägen en gång skulle det nog inte vara några problem.

 

En timmes power walk på landsvägarna dagen efter och jag hade hittat rätt! Nu var jag uppvärmd och redo för ett step-pass :) 50 minuter med massor av pepp och skämt på franska. Måste väl erkänna att jag inte förstod så mycket men Följa John har jag alltid varit duktig på så jag kunde ju härma rörelserna. Svettig blev jag i alla fall så jag kände mig nöjd. Och tre andra au pairer lyckades jag övertala som tränade med mig. 

 

Snabbt hem för att äta lunch och duscha innan jag skulle möta upp fem andra au pairer i stan för att njuta av lite eftermiddagskaffe i Lille. 

 

Tänk vad glad man kan bli av det lilla. Jag hade tur tre gånger under samma dag med att bussarna kom exakt när jag behövde dem utan att ha någon som helst koll på tidtabellen (vad som ska nämnas är att de går var tjugonde minut). När jag var ute med hunden upptäckte jag att jag pratade högt om hur glad jag var och vilken tur jag hade haft som kom hem på bara 20 minuter (ja jag har vant mig och blir alltså tacksam när det "bara" tar 20 minuter...). 

 

I vanlig ordning kom mamman hem sent men så fort hon kom innanför dörren sprang jag till bussen för att komma till volleybollträningen. (Självklart sa jag hej och var inte överdrivet otrevlig som min förra mening fick det att låta som.) Jag blev 40 minuter sen men vilken rolig träning det var. Det är jag och en annan tjej som är nybörjare och idag hade vi varsin tränare som fokuserade på oss. Jag strålade av glädje hela träningen och peppade de andra tjejerna i laget. De är inte så duktiga på engelska så det är ett perfekt tillfälle att förbättra min franska på samma gång. Summa summarum; en toppendag med massor av härlig träning.