Ett triathlon anordnades här i Picton häromdagen och för länge sedan anmälde jag och min lillebror oss i det evenemanget. Jag är som jag är och tror att jag kan genomföra allt utan träning. Jag har ju en grundkondition. Detta var anpassat efter ålder så min kategori var 16-17åringar. Det började med att simma tolv längder (300 m), sedan cykla 10 km och avslutningsvis springa 3 km. Detta låter verkligen inte överdrivet mycket så därför beslöt jag mig för att ställa upp och testa på mitt första triathlon. Två dagar innan tävlingen provar jag ut en cykel jag kan använda. Det slutar med att jag använder min kanadensiska pappas race-cykel. Om jag skulle få panik av någon anledning hade jag nog kraschat med tanke på att jag är van vid en broms när jag trampar bakåt men nu var jag tvungen att använda handbromsar. Mitt mål var att "show up and finish".

Morgonen när det gällde var jag trött som en.. sengångare!? haha jag vet inte vilka djur som är trötta :p Väldigt trött i alla fall och jag kände inte alls som om att jag hade någon energi. Nervositeten smög sig på, sakta men säkert. Väl där kände jag mig lite osäker på vad som gällde. Som tur var hittade jag en kompis om hade genomfört loppet tidigare år som förklarade allt för mig.

Simmandet startade och det kändes förvånansvärt enkelt. Jag hade mer att ge under cykeldelen. Kan ha berott på att jag inte simmade speciellt snabbt... 10 km cyklande som var välmarkerat och voluntärer hjälpte till att ge riktningar. Eller ja det var tänkt att de skulle... Men nejdå när jag kommer cyklande, tar vänster står voluntären och pratar med några människor i grannhuset. Hoppsan riktigt efter kommer han på att den svichande cyklisten (jag) tagit fel väg och skriker att jag måste vända. Tack för den! "Be awake then!!" blir mitt spontana rop i frustration. Inte ens det hörde han.

Efter cyklandet var det dags att springa, lätt tänkte jag då springa är något jag gjort på fritiden för att hålla igång. Jag skrattar för mig själv när personen framför mig nästan haltar sig fram i löpbanan. "Skrattar bäst som skrattar sist.." Väl av cykeln vill inte mina ben som jag vill. De är alldeles sladdriga och jag har inte ork att springa. Jag blir tvungen att promenera ett tag (första gången i en tävling!). Men det är ju nästan pinsamt så jag börjar lunka fram lite, vilket leder till en jogg och jag lyckas spurta snabbt som en blixt in i mål. Vilken härlig känsla när de säger ens namn, ger någon snabb kommentar och man springer över mållinjen. Det var mycket mer ansträngande än vad jag trodde det skulle vara med ett triathlon, för när man gör alla tre aktiviteter efter varandra blir det jobbigt, men riktigt roligt. Jag kom 2:a av tjejerna i min åldersgrupp och slutade därmed med en silvermedalj.