Ett triathlon anordnades här i Picton häromdagen och för länge sedan anmälde jag och min lillebror oss i det evenemanget. Jag är som jag är och tror att jag kan genomföra allt utan träning. Jag har ju en grundkondition. Detta var anpassat efter ålder så min kategori var 16-17åringar. Det började med att simma tolv längder (300 m), sedan cykla 10 km och avslutningsvis springa 3 km. Detta låter verkligen inte överdrivet mycket så därför beslöt jag mig för att ställa upp och testa på mitt första triathlon. Två dagar innan tävlingen provar jag ut en cykel jag kan använda. Det slutar med att jag använder min kanadensiska pappas race-cykel. Om jag skulle få panik av någon anledning hade jag nog kraschat med tanke på att jag är van vid en broms när jag trampar bakåt men nu var jag tvungen att använda handbromsar. Mitt mål var att "show up and finish".

Morgonen när det gällde var jag trött som en.. sengångare!? haha jag vet inte vilka djur som är trötta :p Väldigt trött i alla fall och jag kände inte alls som om att jag hade någon energi. Nervositeten smög sig på, sakta men säkert. Väl där kände jag mig lite osäker på vad som gällde. Som tur var hittade jag en kompis om hade genomfört loppet tidigare år som förklarade allt för mig.

Simmandet startade och det kändes förvånansvärt enkelt. Jag hade mer att ge under cykeldelen. Kan ha berott på att jag inte simmade speciellt snabbt... 10 km cyklande som var välmarkerat och voluntärer hjälpte till att ge riktningar. Eller ja det var tänkt att de skulle... Men nejdå när jag kommer cyklande, tar vänster står voluntären och pratar med några människor i grannhuset. Hoppsan riktigt efter kommer han på att den svichande cyklisten (jag) tagit fel väg och skriker att jag måste vända. Tack för den! "Be awake then!!" blir mitt spontana rop i frustration. Inte ens det hörde han.

Efter cyklandet var det dags att springa, lätt tänkte jag då springa är något jag gjort på fritiden för att hålla igång. Jag skrattar för mig själv när personen framför mig nästan haltar sig fram i löpbanan. "Skrattar bäst som skrattar sist.." Väl av cykeln vill inte mina ben som jag vill. De är alldeles sladdriga och jag har inte ork att springa. Jag blir tvungen att promenera ett tag (första gången i en tävling!). Men det är ju nästan pinsamt så jag börjar lunka fram lite, vilket leder till en jogg och jag lyckas spurta snabbt som en blixt in i mål. Vilken härlig känsla när de säger ens namn, ger någon snabb kommentar och man springer över mållinjen. Det var mycket mer ansträngande än vad jag trodde det skulle vara med ett triathlon, för när man gör alla tre aktiviteter efter varandra blir det jobbigt, men riktigt roligt. Jag kom 2:a av tjejerna i min åldersgrupp och slutade därmed med en silvermedalj.

Det var ett tag sedan jag befann mig i "det stora äpplet", närmare bestämt en hel månad sen men som jag tidigare nämnt har jag varit dålig på att uppdatera er på senaste så jag tänkte gå tillbaka i tiden och berätta om allt spännande jag varit med om.

Wow! Jag anlände till den stora staden jag så ofta sett på både TV och film, och där var jag mitt i allt. Det vi ser på våra tv-skärmar existerar faktiskt i verkligheten. New York vimlade av folk och det var lätt att komma bort i mängden. Det var precis vad som hände den första kvällen. Var är Maria? Ingen visste, sist alla hade sett henne var i klädaffären "Forever 21" som hade fyra gigantiska våningar, fyllda med kläder, omklädningsrum, olika delar och rum. Vi andra 19 stod på mötesplatsen och väntade på henne att dyka upp. Efter 15 minuter utan henne började vår ansvarige lärare bli orolig. Hela gruppen gick in i alla möjliga butiker, men framförallt spred vi ut oss i hela Forever 21. Inte heller hade de högtalare så vi kunde ropa efter henne... Det slutade med att vår lärare gick tillbaka till hotellet för att rapportera till rektorn hemma i Kanada att vi hade "a lost child in NYC". Vi elever var inte lika lugna längre. Några höll på att börja gråta, vissa kände att de var nära på att spy och alla var riktigt oroliga. Dessutom stod vår broadway show på spel då den började inom 20 minuter. Allihopa hade jobbat hårt för att få ihop pengar till den genom att ha olika evenemang. Vi hade lyckats få ihop tillräckligt för att betala för allas biljetter som kostade 700kr/st.

Mr. Garden kom tillbaka till vår mötesplats, och oj!! Vem hade han med sig om inte Maria!!? Hon hade fullständigt glömt bort/inte lyssnat på var vi skulle mötas igen. I panik hade hon försökt prata med poliserna i New York som inte varit mycket till hjälp, gått tillbaka till hotellet för att försöka få tag på vår lärares telefonnummer men inte hade hotellet någon info inte. Tillslut kom hon till rätta och i sista minuten hann vi till vår show "The Lion King". Tips till alla: om ni åker till New York, håll alltid ögonen öppna så att ni inte lämnar någon ensam och lyssna alltid på var ni bestämmer att mötas igen.

En annan kväll gick vi till en "comedy club". Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket i hela mitt liv!! De gjorde narr av hela publiken och var det något du gjorde som väckte uppmärksamhet var de där och "trakasserade" dig. Själv satt jag lugnt, men i första raden så när en av dem kom och pratade med mig svarade jag snällt. Första frågan: "What's your name?" "Sofia" "Are you Italian or something!?" "No, we're Canadians" svarade en av mina kompisar och rätt som det var började de skämta om alla kanadensare. Andra frågan: "How old are you?" "17" "Mooooving oon!!" Hahah vad de än sa skrattade publiken.

Sista kvällen åkte vi med en touring buss som tog oss över New Yorks kända brygga och såg Manhattan mitt i natten från andra sidan, upplyst av allt ljus i skyskraporna. Det var verkligen vackert och då min kameras batterier dog kunde jag fullständigt njuta av stunden.

Staden sov aldrig och människorna verkade leva utan sömn då det alltid var fullsmockat med stressade muppar. Det var verkligen häftigt att få komma dit och uppleva mycket av vad New York har att bjuda på men jag hade inte velat bo där en längre tid. Vi gjorde mycket mer än så, för att inte tala om shopping, men jag kan inte spendera hela dagen på att berätta om mina äventyr så ni får nöja er med det. :)

Dagen jag länge längtat efter kom!! Många gick tillsammans med en "dejt" men det ville inte jag. Jag gick tillsammans med min vackra kompis Carly. För skojs skull tog vi det verkligen seriöst. Jag frågade henne officiellt om hon ville gå med mig genom att överlämna en blomma, en söt liten lapp och en present. Tillsammans gick vi och köpte varandra en corsage. Jag hade valet att gå med en kille då två olika killar frågade mig om jag ville gå med dem men valet var helt enkelt för svårt och jag ville hellre gå tillsammans med mina tjejkompisar. På det viset behövde jag inte vara knuten till en kille hela kvällen utan jag kunde snirkla rundor till alla jag ville och ta fina bilder. Det blev en lyckad kväll med många fantastiskt fina bilder. Roligt också att se alla så uppklädda och tillfixade. Men oj vad folk lägger pengar på prom!!! Limousiner rullade fram med par, fejkade solbrännor var sprejade på många av tjejerna, håren var fixade och sminket var professionellt gjort. Alla dyra klänningar var ofta dessutom insydda för att vara perfekta utifrån individens kroppsfigur och högklackarna skulle matcha. Manikyr och pedikyr var inte heller gratis! Jag körde på budget varianten och spenderade endast pengar på att fixa mitt hår hos en frisör. Så nu var den dagen över... dagen jag längtat efter sedan det stod klart att jag skulle åka till Kanada för ett år som utbytesstudent.

Int är det för att jag är helt uttråkad och inte har något roligt att skriva om. Det är snarare att jag har fullt upp och har alldeles för roligt. Maj månad gick i ett och riktigt många spännande saker hände. Jag tänker skriva om några av dem i olika inlägg i blandad ordning; beroende på vad jag känner för att skriva om. :)